Den enda som haft något emot något är den äldre generationen . Mest farmor- hon gillar inte tatueringarna på oss varken hennes barn eller barnbarn :P

Morfar brukade alltid säga "men ta ut den där, du är vacker som du är" om min läpp-piercing när jag skaffat den ^^. Inte annars någon som "klagat" direkt men vissa har ju sina åsikter och fine by me ;)

Jag praktiserade i en secondhand affär när jag var runt 16-17 och då brukade de äldre kunderna fråga om piercingarna och så. Väldigt kul faktiskt :) De var nyfikna och positiva till det :D

Vad skönt för er som inte har haft något krångel! :) Min mamma är helt anti tatueringar/piercings, så hon är inte direkt glad över att jag ska tatueras om en månad… 😛 Tror aldrig jag kommer få höra henne sluta klaga på det, haha

Min morsa är väl inte mitt största "fan" när det kommer till body mods, men hon har börjat acceptera det mer och mer och skäms inte inför andra över hur jag ser ut. (har som sagt inte extremt mycket, men en hel del). Hon vill väl att jag ska vara "ren och orörd" hehe 😉 

Farsan däremot har alltid stöttat mig genom mina val i livet, även om han inte har gillat alla. Och alla äldre släktingar har accepterat det utan så hemskt mycket klagomål. Det är väl mer att dom säger att "ååh, du som var så söt när du var liten och nu skaffar du på dig mer och mer skrot…". Och det tycker jag kan vara drygt att höra ibland, men jag vet att dom i grund och botten menar väl. 🙂

Jag gjorde inte mina tatueringar för deras skull, jag gjorde dem för min skull, deras åsikt räknas inte.

Min bror reagerade kraftigt och tyckte det var korkat och började dividera och ifrågasätta, vi hade dålig kontakt redan och sämre efter detta.

#5 Såklart man gör det för sig själv, men har man en nära relation till någon så kan man ju inte undvika att höra deras åsikter, även om man inte tar dem till sig. 😛

Tråkigt att höra :/

Min mamma har alltid gillat tatueringar. När jag då beslutade mig för min första tatuering så hjälpte hon mig på alla sätt och vis med att hitta en bra tatuerare som passade mig. Hon har även bekostat 3 av 4 tatueringar på min kropp (Alla var presenter vid födelsedag och jul). Så hon har alltid varit positiv och glad över mina nya utsmyckningar! 😛

Pappa däremot, han tycker inte alls om någonting "extremt". Varje gång jag färgar håret i någon ny färg så suckar han. Och skaffar jag en tatuering så blir han lite smått irriterad. Han kommer nog aldrig tycka om det eller stötta mig i det, vilket egentligen inte gör så mycket, han älskar mig ändå! 🙂 Han har dock gett mig en komplimang för min största (!) tatuering och tyckte den var fin, vilket gjorde mig otroligt glad! 😃

Annars så tror jag ingen närstående till mig reagerat på det faktiskt. Otroligt skönt!

Familj och släkt har inte sagt sörskillt mycket om det. Jobbar i en kyrka och inte ens där har jag fått höra särskillt mycket "gnäll". Bara ngt typ -du, du har nåt skräp i ögonbrynet… Och så klart ngr få som gnällt över att bibeln säger att man inte skall märka sin kropp. Då sätter jag mig mer än gärna ner med dom och tittar lite på vad/var och i vilken kontext. Sen funderar vi lite tillsamans och så har de flesta tyckt att det nog kanske är ok trotts allt. 😃

Min familj är väl kanske inte överförtjusta i mina piercingar, men de säger aldrig någonting om dem. Min pappa kan absolut inte förstå varför jag måste ha massa "metalljox" överallt, men det är mest när jag har varit nypiercad som han har sagt det. 

Vi bråkade lite om piercingar när jag var yngre, men ju äldre jag blev desto mindre tjat blev det. Tatueringar däremot är det ingen av dem som gillar, har dock inte hunnit med att skaffa någon än. Men jag tror att de har någon slags vaneföreställning om att jag ska doppa hela kroppen i bläck. 😉

Morsan är nog den som har störst problem med mina hål, "en skruv lös" brukar hon säga ;p Men överlag så har det aldrig varit något problem men någon i min närvaro :)

Min mamma är för sånt här och har egna tatueringar.
Min pappa gjorde egna tatueringar när han var ung och tycker att jag är töntig som gör samma misstag som honom.

Min moster klagar HELA tiden på mig. "Varför ska du hålla på och förstöra dig själv?" "Bara för att du är myndig så betyder inte det att du ska sticka hål på hela kroppen, ett litet smycke i örat räcker!!"
Hon suckar och är allmänt otrevlig med sina kommentarer vilket har gjort att jag tagit avstånd från henne!

Min pojkvän himlar alltid med ögonen när jag kommer med nya idéer och säger att han inte vill att jag ska hamna i den "extrema" kategorin då jag är fin som jag är.
Men han ger med sig och slutar alltid med
"Gör inget utan att tänka både en och två gånger innan"

Vi bråkade mycket om det när jag var mindre, jag och mamma. Men nu är det sällan någon som säger något. Jag har i och för sig inte tatuerat mig på tre år, och bara piercat navel utöver några i öronen, så det kan väl bero på det också.

Sist någon sa något så var det mamma som undrade om jag skulle tatuera hela kroppen (andra på relativt kort tid), varpå mitt svar blev "inte i år" 😃

Annars är väl min familj varken positivt eller negativt inställda. Acceptans, men inte överdriven entusiasm.

Mamma vart inte glad när jag gjorde hål i tungan. Hon var övertygad att jag skulle läspa resten av mitt liv, att min tunga skulle bli svart och trilla av, att den skulle bli så svullen så att den skulle kväva mig under natten, att jag aldrig skulle få ett jobb, ja, allt möjligt sånt där. 

Men så gick det några månader, och jag överlevde, läspade ingenting annat än de första dagarna, och hon glömde nog bort det till slut.🙂

Ingen i min familj har sagt något negativt, men alla har piercingar/tatueringar också :)

Jag verkar nästan vara den enda med en familj som är helt emot att jag ska tatueras! Vet inte hur jag ska berätta för dem att jag ska färga håret lilarosa snart…. 🤔😂

Min mamma och syster skulle bara bli glada, jag väntar fortfarande på den där tatueringen jag skulle få i födelsedagspresent för två år sedan (tror jag det var). Har ingen tatuering. 

Däremot skulle min mormor inte bli överlycklig, och det är ganska jobbigt då hon är den viktigaste personen i mitt liv. Men skulle jag tatuera mig skulle hon förmodligen bara säga vad hon tycker och så skulle det nog inte vara så mycket mer med det.

Varken min mamma eller pappa var jättepigga på att jag skulle tatuera mig (har bara en hittills) men den är delvis tillägnad dem så det var de iaf lite smickrade över - även om de inte vill erkänna det 😉 

Lite kommentarer har jag fått från släktingar också men inte mycket och inget allvarligt. De såg den - frågade lite om den och sen var det ingen big deal längre.

Mina föräldrar avskyr allt som har med piercingar och tatueringar att göra, speciellt pappa. Min mamma tycker att det är ok med ett par vanliga hål i örsnibbarna men inte längre än så. Dock säger de inte så mycket om det. Pappa sa någon liten kommentar när jag hade piercat näsan men sen har han inte sagt något. De är nog väl medvetna om att de inte kan göra något åt mina val. :P

Jag är vuxen (35+), tar mina egna beslut, utsmyckar min kropp för MIN skull och jag är väldigt medveten om vad jag gör med kroppen och varför jag gör det.

Det finns inga ogenomtänkta placeringar eller motiv som jag kommer att ångra och/eller skämmas för i framtiden.

Det tror jag att hela min person utstrålar så jag har aldrig fått höra något negativt från nära och kära angående tatuering och piercingar. 

Just min självsäkerhet och min inställning till mina kroppsutsmyckningarna tror jag gör att ytterst få skulle kunna tänka sig att ifrågasätta. 

Min pappa (född på tidigt 50-tal) vet jag har svårt för just tatueringar, men när jag visade honom den jag låtit göra så erkände han att den var ett imponerande konstverk och att jag aldrig kommer att behöva skämmas för den. 

Det är en relativt stor tatuering på yttersidan av vaden så har jag bara långbyxor eller lång kjol så syns den inte ifall jag i vissa lägen vill dölja den. Svårare att missa är min töjning i ena örat och den piercing jag har i underläppen, men ingen har då sagt nåt negativt. 

I mitt yrke (jag är kristen och jobbar i svenska kyrkan) så kan piercingar och tatueringar vara ett problem i vissa fall, men jag har aldrig stött på någon som sagt något negativt, det har snarare gjort att andra människor än de vanliga vågat vända sig till mig "för jag är ju precis som dem".

Fast jag är också vuxen (fyller 23) och bor inte ens i samma land som min familj - ändå är de helt emot det. 🤔 Hade världens bråk med min syster igår angående färgning av mitt hår, vilket är helt ologiskt för vi träffas en gång om året och färgen håller 4-6 veckor ungefär. Tycker bara folk kan mind their own business. Fint att de inte gillar det, men jag tycker att ens nära och kära borde acceptera det och stötta ens beslut i alla fall.