Min man låter mig göra vad jag vill. Han är varken för eller emot faktiskt. Det enda han säger ifrån om "int enu, vi har inte råd" och sånt. men motiv, plats på kroppen och piercings lämnar han helt åt mig att bestämma.

#1  Oh va ljuvlig! :) att han ger dig sådan frihet :) antar de e äkta kärlek :) hah :)

Alla jag har dejtat och den jag nu mer dejtar, är mer eller mindre tatuerings och piercings freak. Precis lika mycket som jag själv.
Så det har aldrig varit några problem. Jag får mer kommentaren "JA! gör den och den… och den borde du göra över hela ryggen" etc ;)

Är bara en som inte tyckte om idén att jag ville pierca intimpiercing.

Men å andra sidan så har ju ens partner ingen rätt att neka en, något man själv vill göra med sin egen kropp enligt min mening. Visst kan man ha sin egen åsikt om vad som är snyggt eller inte. Men vad en annan person vill göra med sig själv, om det inte innebär någon fara, är helt upp till den.

min fästman är emot både percingar och tattueringar, när jag vill göra en ny så försöker han prata mig ur det men inser snart att det inte är lönt och avslutar alltid så fint med: det är din kropp och du som skall sköta percingen/leva med tattueringen.

Han ändrar sig ganska snabbt när jag väl gjort det jag velat och inser hur snyggt det är..haha.

Mitt X däremot var välldigt emot det och tom mer eller mindre hotade att göra slut om jag tattuerade mig. kan ju säga att det tog slut ett tag därefter när jag kom hem till honom med en tattuering endå ;) Min tanke var/är att om man älskar någon så gör  man det pga hur man ÄR som person inte pga hur man ser UT. Visst, jag skulle ha svårt om min kille skulle göra en tjurring men är det något han verkligen vill så kan jag inte stoppa honom.

Mitt x sa att han skulle göra slut om jag tatuerade mig. JAg tatuerade mig i vilket fall som helst, eftersom det är MIN kropp. Ingen annan kan säga något om det.

Han gjorde inte slut heller, var bara ett patetiskt försök till att kunna bestämma över mig. Slutade med att han betalde sammanlagt 6000kr för tatueringar jag gjorde ;)

Tjaa.. levade exempel här ;) Sambon tycker inte alls om piercings och tatueringar, så vi har kompromissat. Mina piercings håller sig i öronen så är båda relativt nöjda :)

Jag piercade mig inte förrän jag hade sklit mig. Det är svårt att helt gå emot viljan från motparten om man inte är beredd att ta konsekvenserna. Så här efteråt, så inser jag att jag skulle struntat totalt i vad han hade för åsikter i frågan!

Man kan ju inte bestämma över vad den andre ska göra och inte göra, säga vad man tycker, absolut. Men det är ju upp till dig att göra vad du vill. Förhållanden har ändå en förmåga att inte hålla..

Ett ex till mig gillade inte mina idéer.. Men jag gjorde ju alltid vad jag själv ville ändå :) Piercade bröstvårtan, läppen, och gjorde en tattoo på ryggen!

Min fästman gillar taturingar mycket mer än piercingar jag har ingen tatuering än men det kommer piercing har jag i läppen och det gillar han.

Sen finns det en del han inte gillar men han säger bara att det är min kropp och mitt beslut.

Om han en regnig dag skulle säga åt mig att han inte vill låta mig göra tatueringen/piercingen, skulle jag bara peka ut att det är min kropp och jag gör vad jag vill. =)

Sen har jag tidigare haft en pojkvän som vägrade låta mig pierca mig, bara tanken på att han trodde att han kunde bestämma över mig var skrattretande.

**Min kropp - jag bestämmer!
**Nu har ju jag en pojkvän som tycker om piercingar och tatueringar, och han har aldrig sagt emot några av mina planer och förslag. Han gillar det jag har och tycker mina planer låter bra. :)  
Jag tog ut mina piercingar i näsan för ett tag sedan, men näsan kändes så naken att jag stoppade i ena igen. Han blev jätteglad när han fick veta att den var tillbaka, haha.
Men även om han skulle säga emot så skulle inte jag direkt lägga någon större vikt vid det.
Som sagt, det är ju min kropp. Jag gör vad jag vill och detsamma gäller honom. :)

Jag tror att de flesta vet att det är ganska lönlöst att försöka få mig att ändra mig, så de säger inget. Mina ex är piercade och tatuerade lite överallt och har inte haft något emot vad jag gjort heller. Och min nya crush är mer piercad och tatuerad än mig. För mig är det nog ganska viktigt att min ev partner delar det intresset med mig eller åtminstone inte ogillar det eftersom det är en rätt stor del av mig i dagsläget, trots allt. Likaså vill jag att han inte ogillar djur t.ex, för det skulle aldrig aldrig funka då.

Min pojkvän/sambo gillar inte tatueringar, piercingar eller andra kroppsmodifikationer men han har sagt att jag får göra som jag vill även om han inte tycker om det.

(innerst inne tror jag att han gillar de piercingar jag har bara att han inte vill erkänna det, haha ;))

Jag skulle aldrig låta någon bestämma vad jag ska göra eller inte göra med min kropp. Är det mig eller min kropp han älskar? Likaså skulle jag aldrig kräva något av min partner. Diskutera kan man alltid och få andras synpunkter, men i slutändan är det ändå den egna viljan som avgör.

Det har jag inte ens reflekterat över - vad min man egentligen tycker. Jag piercade näsvingen och gjorde min första tatuering ganska sent, vid 24, och det kändes bara självklart. Han har ännu inga tatueringar själv, men har planer på att göra rätt så många. Jag skulle aldrig avstå från tatueringar och piercingar p.g.a. vad ens pojkvän/man eller släkting tycker. Tycker faktiskt att det är riktigt fult att säga negativa saker om något någon man känner tycker om och blir glad av.

Kontentan av hela tråden är väl "vad de tycker är deras problem", här hemmavid har jag en i varje läger. Mamma som inte tycker om piercingar och pappa som inte tycker om tatueringar. Jag är tatuerad och piercad, är 20 så jag bestämmer ju själv, men de har rätt till en åsikt… som jag högaktningsfullt skiter i, för det är min kropp och mina regler. Tycker jag det är snyggt har ingen rätten att hindra mig. 

Om ens partner kan tänka sig att göra slut för att man gör något som h*n inte tycker är snyggt, exempelvis en tatuering eller en piercing, så är personen i min mening inte värd skiten under skosulan - ett slöseri med tid.  Det är personligheten och inte utseendet som h*n ska älska.

Det där med två läger då…

Pappan min hade ca 4-5 ringar i sin ena öronsnibb när han var ung, känner sig för gammal för dermal anchors men hade gärna skaffat det annars.

Mamma har två tatueringar, båda skaffade hon efter att hon träffat pappa. Den andra så sent som i juli i år.

De har varit ihop sedan -87, så man kan faktiskt vara tillsammans med någon även om man själv inte är förtjust i diverse utsmyckningar.

min sambo älskar allt jag gör =) efter att ja visat min senaste tatuering sa han tillåme att han älskade mig lite extra =) haha!
tatueringar kör ja på vad jag själv vill å tycker men självklart lyssnar ja på vad han tycker med.

Min kille har ett eget intresse på den fronten och är både tatuerad och har haft ett par piercingar så han har inget emot det och gillar det jag har. Däremot så har han knorrat över vissa saker, men det har väl egentligen varit mer en oro för att det inte ska bli bra för min skull och det ser jag som positivt. Jag har tänkt om och insett att han faktiskt haft en poäng när det gäller en del saker, och andra har jag funderat på och kommit fram till att jag vill göra ändå och då är det okey med honom.

Det enda han inte vill är att jag töjer mer än det jag har nu, 6mm. "Din är fin som den är, men annars är det faktiskt skitfult med större än så" :P Att jag inte töjt mer beror dock inte enbart på hans tyckande i den frågan. Vill jag så gör jag. Det är en så liten sak att det inte ska kunna bli en stor konflikt av det som jag ser det.

Ska väl förresten nämna att min nuvarande sambo är min största pepp någonsin när det gäller mina tatueringar. Han har gjort 6 tatueringar under dessa 2,5 år vi varit tillsammans och jag har gjort en hel underarm och en chestpiece.. Jag har piercat mig ett par gånger också och töjt från 8-16 mm.
Superskönt med en kille som peppar upp ens idéer :)

Oh ja blir så glad av alla svar och vilka fina partners ni har! synd att ja har en som gillar dem "men inte för mycket" o jag gillar ju då "för mycket" haha såå vi får se! Dessutom kan man ju få höra sånt som av pappa som är den enda föräldern vid liv numera att " du är inte min flicka längre" lr så efter man tatuerat lr piercat sig, det är mest det jag är rädd för.. de skulle nämligen inte förvåna mej..

Men..tack för svaren ja hör /läser gärna fler historier så de e bara fylla på om nån vill berätta av sig! :)

Min käre mor har alltid varit helt emot att pryda kroppen med saker, om det inte är en snygg svank tatuering och navelsten. Hon har med tiden gett upp men försöker alltid prata mig ur det mesta, hon menar på att jag kan ju inte jobba med så många tatueringar som jag har, men å andra sidan ska jag ju inte gå naken på jobbet. Men klart har hon en poäng, det är inte alltid lätt att flasha tatueringar på en arbetsplats när man jobbar med utsatta människor.

Jag har helt enkelt kört metoden att konstatera " ja du har en poäng " och sedan gått iväg och gjort det iallafall. Hon suckar mest och säger att jag kommer ångra mig - vem vet, kanske det en dag men just nu är jag nöjd.

dessutom blir det allt vanligare med tatueringar, så med tiden kommer det förmodligen inte bli så mycket prat mer än att man kan ångra sig.

Min fästman därimot har inget emot tatueringar men har själv valt att avstå, han är alltid nyfiken och vill gärna följa med till tatueraren.

De flesta jag har varit tillsammans med har inte brytt sig nämnvärt.
Däremot var det ett ex som verkligen var emot allt vad piercing hette, och tyckte inte alls om idén att jag skulle skaffa fler.
Nu var inte vi tillsammans så länge, så det hann inte bli så mycket av ett problem men jag hade gjort dem ändå. Det är min kropp och jag tänkte göra som jag ville med den.
Lyssnade på vad han sa, och förklarade sedan min ståndpunkt i frågan.

Min nuvarande tycker om vissa idéer jag har, och kanske lite mindre om andra, mer på ett sådant sätt att han inte bryr sig så mycket om dem snarare än att han tycker aktivt illa om dem.
Tatueringar har jag inte hört något negativt om, även om jag planerat att skaffa fler.

Det har bara varit en av mina partners som har delat mitt intresse, men de flesta har varit väldigt tillmötesgående och uppmuntrande.

Jag skulle aldrig i hela mitt liv kompromissa om min kropp med en partner. Aldrig. MIN kropp, MINA val. Kan inte min partner acceptera och tycka om mig för den jag är (dvs. en som är intresserad av och har tatueringar och bodymods och kommer skaffa fler), då är det inte mig hen vill ha.

Jag gillar inte vissa tatueringar min pojkvän har, men det är hans kropp, så han får bestämma :=D Jag får säga min åsikt, men han bestämmer själv sen.

han har sagt att jag får göra som jag vill, visst han säger att vissa saker hade han inte gillat men att det är upp till mig att bestämma själv :D

När jag skaffade en Tungpiercing för första gången så skrattade pappa medan mamma låste in sig och grät. Hon pratade inte med mig på nästan en vecka medan pappa var otroligt mycket lugnare, han har alltid varit det.

Min make tycker det är okej med vissa men inte alla piercingar och tatueringar. Tog ut bröstvårtan för hans skull för det är den enda piercingen han känner obehag inför. Dock är han kinkig för att jag har piercingar och tatueringar  medan han inte har en enda… Han sa i sommras att jag inte kan skaffa en 5e innan han får sin 1a  

Mitt ex var sån att han avskydde tanken på piercingar. Öronen gick bra men annars - nej! Gjorde dock min navelpiercing som jag velat ha i evigheter ändå, för som andra skriver "Min kropp - Mitt val!" han klagade ett tag men fann sig sedan i det.

Min nuvarande sambo är rena motsatsen. Tatueringar & piercingar är helt ok :) Visst säger han vad han tycker & tänker, diskuterar för & nackdelar men jag gör samma sak mot honom, speciellt när det gäller tatueringar ^^ Han blev t.ex. lite putt för att jag hann tatuera mig innan honom :P

Min sambo säjer ju va han tycker men jag bara vi har pengar så är det okej.. och då kanske även han gör nått på sin krop..

Men hade han sagt så som din man sa så hade jag inte jort det jag vill absolut inte att han ska tycka att jag är ful och att han tycker att det förstör mig,. Men jag hade blitt besviken..

#27 Är det inte viktigare VAD du tycker om dig själv?

#28 Ne inte när det gäller piercingar ellet tatto men skulle jag gå å handla kläder är det ju en annan sak. Så känner jag i alla fall. :)

Min kropp, jag väljer. Har han något emot det är det faktiskt hans problem och stannar där. Min pojkvän tycker jag ska ta ur min septum för att jag är sötare utan, tycker det var onödigt att jag piercade helix. Men han får snällt stå ut med det tills jag tröttnar. En tatuering skulle jag välja att göra för att det betydde något för mig själv, så det hade troligtvis ingen fått något att säga till om. Möjligtvis familj.

Gör en pojkvän slut p.g.a. sånt var det inget att ha ändå anser jag. Man är ju samma person.

Meeeeen, i ett förhållande så är det ju även en fysisk attraktion som spelar in. Inte direkt så att man helt struntar i hur ens partner ser ut. Jag är glad att vi har samma syn på vad som är snyggt eller inte. Ibland får jag en idé som min pojkvän inte helt tycker låter bra, sen kanske han kommer på vad som skulle passa mig bättre. Teamwork :P
Självklart ska man ju tycka att man själv är snygg och att man trivs i sin egen kropp men näst viktigast är ju att ens pojkvän ser på en på samma sätt. Ett förhållande innebär ju mycket GE & TA. Det kan även gälla utseendet tycker jag. Det får inte på något vis gå för långt och jag har ju gjort saker som inte gjort tidigare pojkvänner överförtjusta, men dom har ju fortfarande tyckt att det varit helt okej.
Skulle min pojkvän få för sig att göra en stor tribal på hela armen skulle jag inte låta honom göra det utan att först försökt få honom att avstå då jag inte alls gillar tribaler. Så är det ju…

#31 Men utseende är ju ändå inget beständigt. Om den jag älskade var med om en olycka och brände bort halva ansiktet skulle jag inte göra slut för att han inte var lika snygg längre, och jag hoppas att den jag lever med ser mer i mig än bara utsidan och inte lämnar mig när jag fått rynkor och hängbröst och inte är ung, snygg och 25 längre.

Visst finns det de som är betydligt noggrannare med utseendet på den de är tillsammans med, men jag vill inte ha ett så ytligt förhållande att förändringar i utseendet faktiskt påverkar huruvida jag älskar personen eller ej.

Vad gäller utseendet så är det verkligen något som jag inte vill kompromissa med. Visst kan jag lyssna till andras råd, t.ex vilken frisyr jag passar i osv., men jag skulle fortfarande aldrig förändra/avstå något för någon annans skull. För mig är det ett tecken på svagt eller inget självförtroende och ett osunt beroende av vad andra tycker.

#32 Åh nej gud va hemskt det e ju som du skriver att man lämnar ju inte sin partner om han/hon råkar ut får nått som en bränskada i hela ansiktet. Jag skulle inte göra det, men därimit skulle det vara jag som får en bränskade tillexempel så skulle jag nog va orolig för det.. inte för att jag tror att han skulle lämna mig men oron skulle endå finnas där. så käns det för mig.

Ytligt eller ej, attraktionen skulle försvinna om jag inte tyckte om min pojkväns utseende och utan attraktion skulle det vara svårt för mig att ha en kärlaksrelation- då skulle det vara en vänskapsrelation.
Ålder har inget med saken att göra. Blir han gammal, rynkig och gråhårig tror jag knappst jag kommer tycka att han är ful för det (tycker tex det är snyggt med män som börjat få grått hår), det är ju inte det jag menar. Skulle han där emot pierca hela ansiktet skulle jag ha svårt för hans utsmyckning. Skulle han stå på sig på det vet i sjutton om vi skulle fungera som ett kärlekspar. Då skulle vi inte vara det par vi är idag iaf, för skulle hans åsikter och utseende förändras så drastiskt ser jag inte vad vi skulle ha gemensamt längre.
Jag vet att min pojkvän tycker att jag är fin även om jag går runt rufsig i håret, osminkad och med mysbrallor hemma men han skulle inte tycka att jag var fin om jag alltid gick runt så… Vi bryr oss om varandras utseende. VI tycker att varandra är snygga. Det stor skillnad på att åldras tillsammans eller om någon av oss helst skulle byta klädstil och göra andra sorters tatueringar och mängder med piercingar.. Det är inte vi.

Jag är i alla fall inte så ytlig att jag skulle bli mindre attraherad av min partner för att denne gör en tatuering som inte jag tycker är snygg. Eller om denne skulle byta klädstil.

Det är personligheten jag faller för, och den finns där fortfarande.

Hur är det då om ens partner är med i en olycka och vanställs för resten av livet? Då är denne ju inte lika attraktiv längre i vissas ögon.

#35 Det beror ju helt på graden av det hela. Skulle min pojkvän helt plötsligt göra tatueringar som varken han eller jag tycker är snygga nu så skulle han, som nämnts innan, ändrat åsikter, stil och personlighet. och då vore det inte längre den jag föll för.
Skulle han göra en tribal på vaden så fine, skulle han göra den i ansiktet så nej! Då skulle han helt plötsligt stå för något helt annat. Skulle han börja glida runt i mysbyxor varje dag och sluta bry sig om sitt yttre skulle även det göra honom mindre atraktiv för mig.
Så enkelt är det, men jag behöver en fysiskt attraktion för att ha ett kärleksförhållande med någon.
En olycka vet jag inte. Det beror på hur illa det skulle vara och hur han skulle må som person. Jag själv skulle nog ta avstånd om jag hade blivit allvarligt skadad i en olycka.

Sen är det trots allt lite komiskt att denna diskussion om ytlighet är inne på bodyart där det faktiskt handlar om det yttre och hur man själv vill göra om sitt yttre för sig själv och/eller andra.. ;)

#36 Angående att ändra smak om tatueringar så ändras min genom hela livet. Så det jag gör idag, är inte samma som jag gör om 10 år.

#37 Det jag gjorde när jag var 18 skulle jag aldrig gjort idag, men jag har inte heller samma pojkvän som jag hade då ;)
Det jag gjorde för 8-9 år sedan skulle jag kunna göra idag..

Men ändrar jag åsikt om tatueringar (nu snackar vi totalomvändning) så skulle jag förmodligeninte ha någonting gemensamt med mina vänner och min pojkvän längre. Om den utvecklas är en annan sak. En utveckling sker under en mycket lång tid. Pratade just om det här med min sambo och då sa jag det att jag skulle säkert inte vara ihop med honom längre om han gjorde en triba i ansiktet. Hans svar blev "Vafan skulle jag göra det för!!?".. Precis, för det är inte han!

En tribal i ansiktet är ju litet överdrivet. Det är ju inte det tråden handlar om.

Men jag kan plötsligt få för mig att göra en döskalle (helsomvändning för mig), en riktig råå en, men inte vara en annan person för det, utan bara ändrat smak.

Skulle min pojkvän få för sig att sätta en ring i näsan hade jag blivit mäkta förvånad, men inte hade han blivit en annan person.

Vi ser nog olika på det där. Att ändra sitt utsende drastiskt är för mig ingenting som har med personligheten att göra, utan bara förändring u utseendet. Vitt skilda saker.

Jag vet bara hur min stil har ändrats i takt med min personlighet.. Samma sak med många av mina vänner faktiskt.
För mig går det ofta hand i hand och även om han skulle vara exakt samma person för det så skulle jag inte attraheras av just den delen av honom lika mycket. Så enkelt är det! Jag attraheras av det jag tycker är snyggt ;)

Ja vi som bodymodare ändrar ju utseende varje gång vi sätter oss under nålen/kniven, men inte ändrar vi personlighet varje gång för det.

Idag har jag bara en liten tatuering på underarmen, men jag ändrar ju inte personlighet den dag jag får hela armen färglagd. Man föds ju inte med sina bodymods. Vi går en stor del av livet utan dessa, men det gör mig inte till två olika personer före och efter utseendeförändringen.

Jag vill absolut ha en partner jag är fysiskt attraherad av, men inte sällan så är ju den attraktionen något som kommer av det psykiska. Det vill säga att hen är vacker för att jag älskar henom, inte att jag älskar henom för att hen är vacker.

Sedan är det ju såklart en viss fråga om val av motiv. Och då menar jag motiv som har en vidare innebörd än ens egen personliga smak. Syftar t.ex. på politiska motiv. Skulle den jag är tillsammans med en dag komma hem med ett hakkors skulle jag ju definitivt börja undra då jag aldrig skulle dejta någon med de åsikterna, men dödskallar, tribaler och piercingar tycker jag är väldigt triviala saker att haka upp sig på, och skulle jag reagera så starkt på en sådan utseendeförändring att jag faktiskt blir arg/besviken eller till och med funderar på att göra slut, ja då tror jag att det ligger något mer under än bara val av utsmyckning.

#40 Jag attraheras av personligheten, inte utseendet.
En person med attraktiv personlighet blir snygg i mina ögon.

#41 Håller med till fullo.

Sen kan jag tycka att det är ganska sorgligt, om man gör en tatuering utformad efter vad ens partner tycker - och inflickat om.

Visst, en annans persons åsikter kan ge en viss klarhet. Och det kan leda till att resultatet blir än bättre än vad jag tänkt mig, från början.
Men å andra sidan, när man gör slut med sin partner och sen står med en tatuering han/hon fick bestämma över…

#41 Självklart ändrar jag inte personlighet för att jag gör en helt ny tatuering. Men om jag skulle göra en stor döskalle eller en stor tribal så skulle det inte vara den jag är idag som gör det. Det är inte min grej någonstans. Så skulle jag göra en sådan så skulle nog min pojkvän tacka för sig och flytta någon annanstans. Det skulle nämligen vara en helt annan brud än den han blev tillsammans med ;) och hon skulle ha bytt tankesätt, smak och personlighet under en natt…

Min pojkvän gillar också tatueringar, och han tycker att det är helcoolt att jag är en ''tattoo girl'' som han kallar mig när vi pratar om tatueringar.

Men om han hade varit det motsatta och inte alls gillat kroppskonst och verkligen försökt att tala mig ur det och hotat med att göra slut och ditten och datten, så hade jag i princip sagt 'skit på dig' och lämnat honom.

Jag menar, jag gillar tatueringar, det har jag alltid gjort, enda sedan jag var ung tonåring (23 idag), och om jag ska ha en partner, då vill jag att han ska älska och respektera mig för den jag är. Och visst, han skulle inte behöva älska eller ha någon åsikt om tatueringar, så länge som jag får skaffa de motiv jag vill ha, var jag än skulle vilja ha dem, i och med att det är ju min kropp.

MEN Man ska ju även respektera varandra i ett förhållande, och om ens partner protesterar mot ett visst motiv på en viss placering, så kanske man kan försöka tala igenom det, varför h*n ogillar det…

Vet att min pojkvän inte vill att jag ska tatuera mig på fötterna (han gillar mina fötter och fastän han även gillar tattoos så tycker han att det skulle förstöra mina fötter utseendemässigt :P) rumpan eller brösten då han tycker det är för intima platser och han vill inte se någon annan ta på mig i de områdena (även om allt tafsande som kan förekomma när man gaddar sig är helt oskyldigt).

Och det är något som jag finner helt okej, även om jag ibland kanske kan sitta och småtänka på en tatuering på foten, men jag är helt okej med att avstå från den zonen i och med att det finns så många andra platser på min kropp att pryda.

Ja jisses. Min ömma moder blev otroligt provocerad när jag började tatuera mig, såpass att hon började gråta vid ett tillfälle och på ett väldigt dramatiskt sätt snyftade - men, men, tänk om du får en kille som INTE TYCKER OM DINA TATUERINGAR!!!

Om vi för ett ögonblick väljer att bortse från min mammas problem med att skilja på sig själv och mig som individer med egna liv och valmöjligheter, och inriktar oss på frågan om att avstå från att uttrycka sig själv genom valfri modifikation… (för det är väl det det handlar om? att lyfta upp det som finns inuti en själv och känns såpass viktigt för en att man kan tänka sig att stå för det på väldigt, väldigt lång sikt - och göra det synligt på ytan genom diverse symboler som både en själv och andra kommer att kunna se?) … av rädsla för att inte bli accepterad av en eventuell framtida partner.

- Om jag någon gång skulle träffa någon som inte accepterade mina tatueringar, så skulle jag vara INNERLIGT tacksam att jag hade dom, så att jag på en gång fick reda på att det här är en människa som INTE respekterar vare sig min identitet, historia, kreativitet, integritet, eller självklara rätt att bestämma över min egen kropp (och det utan dömanden från dom som utger sig för att älska mig)!

Det svaret håller fortfarande 12 år senare. ;)

Ta hand om er och gör bara sånt ni verkligen vill - varken mer eller mindre ;*

Tillägg: Av samma anledning tycker jag att det är bra med åldersgräns på gaddning. För herregud, hur många har koll på vilka dom är eller vad dom vill eller tycker när dom är femton liksom? :)  Ja några finns det säkert men… nja. :)

Skulle faktiskt inte bry mig, visst kanske ändra mig i form av motiv om hon protesterade allt för mycket men det tror jag inte hon skulle göra?

Likväl som jag lovat att hon ska få en viss gaddning, så den ska hon få oxå! Fast det kommer att kosta mig 30 000kr men men.. Ett löfte är ett löfte, och är det något som jag håller så är det mitt ord..

Så den får hon vare sig vi är ihop eller om vi inte fortsätter att va ihop.

Min sambo är vill inte det stora problemet i min tillvaro. Visst har han sina åsikter, han gillar piercingar och tatueringa men inte alla sorters piercingar eller alla placeringar på tatueringar.

Ibland säger han att han tycker att jag inte ska göra det, men mitt beslut i slutendan och han accepterar mina beslut….MEN hans familj är emot en hel del…inte hans mamma så myck men hans syskon och deras partners…suck…men men inte deras kropp.