Oj jag vet inte riktigt vad jag ska säga, sånt här är ju något man bör tänka igenom innan man tatuerar sig, för även om möjligheten till laserborttagning finns, så har jag aldrig sett laserborttagning som blivit bra…

Hur har det varit under detta året med dina tatueringar då?

Inte så lätt, men försök ändra din inställning, du har ju tyckt om dina tatueringar och du gjorde ju dom av en anledning!

Så vadå om folk inte skulle gilla dina tatueringar, du har ju inte gjort dom för att glädja andra utan bara dig själv… eller?

Jag föreslår att vänta lite och tänka så positivt du kan under tiden bara. Det har trots allt bara gått en vecka, och det är ett stort beslut att ta bort en tatuering. Jag tror att alla mer eller mindre börjar tänka sådana tankar ibland, men då är det bara att komma ihåg varför man gjorde tatueringen och glädjas åt att man var så stark nog att få den gjord! Betyder den någonting för dig så kan du försöka associera den mer till betydelsen än att den skulle göra dig illa. Jag själv hade inte tagit bort en tatuering förräns några månader senare av samma känsla, det är trots allt ganska mycket pengar inblandat dessutom. Tänk också på att tatueringar på armarna går ganska enkelt att dölja i jobbsammanhang.

Jag har känt så en gång över mina, har tatueringar lite här och var, som dessutom syns om jag inte har ganska täckande kläder. Fick smått frispel och undrade vad jag hade gjort, varför jag hade förstört mig själv sådär. Knäppt, har än idag ingen aning om vart den känslan kom ifrån.

Fick för mig att mina barn kommer att skämmas, om jag ens får några då jag inte kommer träffa en man (har sedan dess insett att jag inte ens vill ha en make utan en maka, haha, så var det med det) som vill ha mig när jag ser ut så.

Men det gick över lika fort som det kom, sen dess har jag utökat samlingen och jag har inga som helst planer på att sluta med det.

Försök som de andra redan skrivit att tänka på när du skaffade dem, lyckan du kände när de väl satt där på din arm och hur jäkla snygga du faktiskt tycker att de är. Du skaffade dem ju av en anledning :)

Att lasra hjälper inte i detta läget, tror inte att någon någonsin har lyckats lasra bort en tatuering som de sedan inte har gaddat över. Så att ta bort en tatuering innebär mest bara att man skaffar ett annat motiv sen när man lasrat klart.

Hoppas att känslan försvinner snart igen, sysselsätt dig så att du tänker på annat under tiden :)

Tack för era svar.

Ärligt talat hjälpte det faktiskt lite att bara skriva ner allt i mitt första inlägg. Men jag har, precis som ni säger, försökt tänka positivt och på ett sätt "tänka bort" det hela. Det är ändå bara armar liksom. Dessutom handlar det inte alls om några stora tatueringar, däremot väl synliga. Vet inte alls varför de plötsligt ger mig sådan ångest, för jag har som sagt älskat dem i snart ett år. Kanske har det med sommaren (linnen osv.. lite kläder i allmänhet) att göra?

Laser är något jag varken har råd eller möjlighet till just nu så det är i sådana fall inget alternativ förrän på minst ett år. Det är bara skönt att kunna tänka på att det i alla fall finns, som en sista utväg ungefär. Att ingen någonsin har kunnat lasra bort en tatuering stämmer inte. Men som sagt, jag försöker ställa in mig på att lära mig tycka om dem som förut och har bara den där lasertanken som nödutgång i bakhuvudet för att det känns som en trygghet.

Skulle då gärna se en bild på någon som lyckats lasra bort en tatuering såpass att den inte syns. Möjligtvis en väldigt gammal tatuering eller en hemagjord där "tatueraren" inte gått djupt nog.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13866391.ab

Allt beror förstås på en mängd olika faktorer men jag tror inte att det alltid behöver vara helt kört. Jag väljer att inte tro det i alla fall.

Näh, kört tycker jag inte att du ska tro att det är, jag vet ju inte ens hur dina tatueringar ser ut eller hur de är gjorda :)

Däremot tror jag dessvärre att killen på bilden inte har tatueringar gjorda professionellt och "fuskisar" brukar vara enklare att ta bort (såvida inte den som gjort dem kört alldeles för djupt istället).

Men, om man hittar rätt kille eller tjej som verkligen kan sin sak så kan man väl få sina tatueringar såpass blekta att man kan leva med det åtminstone. Men de kommer aldrig försvinna, huden blir ju inte som den var innan. :)

Men jag hoppas att du kan släppa tanken och älska dina tatueringar igen istället, tatueringar är ju fint! :) 
Dessutom så är det mycket mer accepterat nu för tiden och när vi är klara med utbildning och allt vad det är så är det ju vår generation och den precis över som driver många företag. För dem är det ju inte lika konstigt och förbjudet att vara gaddad, så länge man inte har gängtatueringar i ansiktet då kanske ;)

Jag tror det beror på dålig självkänsla och kanske inte har så mycket med tatueringarna i sej att göra egentligen!! Har jag en dålig dag tycker jag allt med mej är fult, inklusive tatueringarna. Jag kan tycka det ser riktigt fult ut med tatueringen när jag själv inte känner mej så jävla fräsch. Och tankar som du sa om jobb osv snurrar runt i skallen.

Men är jag fixad och självförtroende på topp så tycker jag att tatueringarna är mina finaste "accesoarer". Det krävs lite självförtroende för att bära upp vissa tatueringar.

Arbetsgivare börjar släppa mer och mer på det där med synliga tatueringar nu. Beror lite på vart man ska jobba så klart, men det är så vanligt och ointressant med tatueringar nu att det spelar ingen roll.

#8 Kloka tankar, misstänker att du kan ha helt rätt.

Min självkänsla har aldrig varit speciellt bra så det fattades väl bara att den skulle ge sig på tatueringarna också  Men det stämmer faktiskt, nu när jag tänker på det, att det har varit mycket lättare att leva med dem när jag har varit tillfixad och känt mig fin i övrigt.